bitterfittanpersonifierad

Jag ville och hoppades så fruktansvärt mycket att jag blivit stor nu och skulle tycka det var gott (precis som med den äckliga stuvade spenaten som dränkte min potatis och makrill vid en lunch i höstas). Egentligen förstod och visste jag att det redan på förhand var dömt att misslyckas, men vad gör man inte när man fått för sig något?!
Jag hade egentligen bestämt mig för att strunta i att äta, för att spara lite tid, men mitt oerhört vuxna och sunda förnuft sa åt mig att jag nog borde, annars skulle min stackars kärlek få så mycket ilska och obefogad skit som så många gånger tidigare.
Sagt och gjort. Fram med en skål, ett mått, saltet och påsen med havregryn. I med vatten, grynen och lite salt, vevaveva med skeden och in i micron (ont om tiden, bråttombråttom!) Pling i micron, ut med skålen, tittar med avsmak på kletet och återupplever för mitt inre med ens den växande känslan i munnen och kväljningarna från barndomen när skiten skulle sväljas. Provsmakar och grimaserar illa när jag sväljer. Får för mig att det kanske blir godare med socker och sliter fram strösockerpåsen och försöker strö lite försiktigt.
*SCHLOFF*
Helvete! mer socker än "gröt"!
Vänder uppochner på hela skålen i luften över vasken, det mesta av sockret trillar av, kletet sitter fastklistrat kvar i skålen. Blandar runt, tar en ny tugga, samma hemska minnen, samma hemska miner. Trycker i mig lite till mest för skams skull, slänger resten. Säger till mig själv "aldrig mer" och inser det jag tyckte redan som barn:
HAVREGRYNSGRÖT ÄR FAN INTE GOTT!!