bitterfittanpersonifierad

Jag vet inte
vad jag vill
Jag vet inte
vad jag saknar
Jag vet inte ens
om jag saknar
Jag vet bara
att jag ingenting vill

Jag kan inte
låta bli
Att skada mig själv
med tankar och handlingar
Endast då
känner jag mig
trygg  



Minnen
Tankar
Bilder
Känslor så starka
att det är som det var
igår
Fast det redan snart
passerat
ett år  

Återfallet är här
Jag är arg, rädd
ledsen och besviken
på samma gång
Arg
För allt du stulit
från mig
Rädd
För att du fortfarande bor
i mig
Ledsen och besviken
för det du gjorde
mot mig  



Allt jag vill
är att glömma
Förstå
att allt är förbi
Att det som är det är
Och det som var
kommer aldrig mer bli
Men något i mig
vill inte släppa
taget
Hur mycket jag än
sliter, sparkar, drar, gråter
låter det mig inte gå
Låter mig inte
bli fri

Allt jag ser
Allt jag hör
är dig
Värmen, skrattet
Dina vackra ögon
Ditt fina allt
Jag ser ilskan, kylan
Hör de hårda orden
Ser din hårda, kalla blick
den sista gången  

Känner återigen svagheten
rädslan
Ditt sätt att kyssa
utan att mena

Tårarna strömmar
ner för mina kinder
Och jag är arg
Arg
För att jag inte kan få dig
ur mina tankar
Arg
För att jag inte kan stilla
mitt dåliga samvete
över någonting
jag inte ens
gjort

Inatt hände det
Det som inte får hända
Men sker ändå
Första gången
på över två månader
Som en befrielse
men ändå
ett tvång
Ilskan
så stor
Ilskan
över att inte kunna hejda
Ilskan
över återfallet
Ilskan
över att inte veta vad
Vad
som fick mig
att göra det
som är
förbjudet

Den synliga destruktiviteten
har lugnat sig
men stormar fortfarande
under ytan
Ännu inte helt blekta ärr
vittnar om det förflutna
det som var
men inte är
Den osynliga destruktiviteten
pågår
konstant
vägrar sluta
Syner, minnen
tankar, bilder
Allt rullas upp
bakom de slutna ögonlocken
Som i en film
där du själv var huvudrollsinnehavaren
En film
du önskar hade ett lyckligt slut
En film
som ännu saknar sitt slut


Under ytan
ligger allt fortfarande och gror
Du hatar att du minns
Du hatar att du saknar
Du sitter där med bladet
för du vet att det läker
helar
Du vet att det är fel
att det gör ont
Ändå går tankarna dit
och du får kämpa
för att motstå
frestelsen

Vet inte längre
vad jag tycker och känner
Vet inte heller
hur jag ska förhålla mig till det
Det som är
Det som var
Det som kommer ske
Tankar mal
fortfarande varje dag
Och allt jag vill
är att få dem
försvinna

Rädslan och oron så stor
över att du KANSKE var där,
Att jag inte ens vet och minns
om jag hade speciellt roligt




Så fruktansvärt trött
på att gå runt och vara orolig och rädd
Jävla rädsla försvinn!

Alkohol har mycket spännande inverkan på folk
Alldeles för mycket alkohol har ännu mer spännande inverkan på folk

Alldeles för mycket aktiviteter hittills i helgen
För en gammal Moraltant som mig
Ord som upprepats till förbannelse
"Så du menar så"
"Tack för kaffet"
"Ska vi hångla?"
"Raggarbil & Rockn'Roll!"
"Nej, det går inte..om man kommer från Borås!"
Förvånansvärt trevligt dock
Tripp till Elmia
Alldeles för mycket folk
Småpanik
Svårt att andas
Kände mig trängd
Tur vi var två
Och hittade en fin trappa i solen
Missade
Att få med kamera och titta på alla fina veteranbilar

Kvalitetstid med älsklingen väntar
Tack för kaffet!

Vart med kärleken hos tant doktorn idag.
En oerhört trevlig och kompetent sådan (till skillnad från vissa andra vi träffat under årens lopp).
Fick ett oerhört tråkigt besked den här gången dock,
som jag inte riktigt förstått innebörden av förrän nu, några timmar senare..
Livet är fan inte på topp.
Och frågan är om det kommer bli det igen.

Det bor ett monster i vårt soprum som är äckligt och luktar illa
Detta har jag påtalat för min granne,
som trots detta tvingar mig att gå och slänga mitt skräp själv!
Nedrans soprum
Nedrans skräp
Nedrans monster
Nedrans granne!

Samma visa varenda jävla gång
Ser det jag inte vill se
Känner paniken i mig stiga
Kallsvetten som tränger fram i varenda por i min kropp
Svårigheterna att andas
Klumpen i halsen som vägrar försvinna
Kroppen som domnar bort och "försvinner"
Skakningarna, värre än hos en Parkinsonsjuk
Stammandet
Frysningarna och rysningarna
Tårar som bränner bakom ögonlocken

Hur länge ska det hålla på?

Sitter i varsin soffa
Pratar
Skrattar
Ler blygt mot varann
Längtande, trånande blickar
Går försiktigt över till andra soffan, vattnar blomman i fönstret
Sitter bredvid
Tittar
Skrattar nervöst
Ler
Flyttar försiktigt, försiktigt närmre
Rädda för närheten
Lite närmre
Spänningen så påtaglig att den nästintill går att ta på
Klappar försiktigt på armen,
ett tafatt försök till en vänskaplig klapp
Ännu lite närmre
Blygheten på väg att ta överhanden
Till slut
Fjärilarna fladdrar runt i hela kroppen
Lyckorus
Nykärsrus


Precis ett år på dagen idag
Jävla minnen, LÄMNA MIG IFRED!

Nyttig mat är nog trots allt inte så nyttig när man äter den klockan ett på natten..
Jag borde nog kanske börja se över mina ät- och sovvanor..

Jag vill kunna säga "Nu är det nog! Jag har bestämt mig, nu blir det ändring!"
Men det skulle vara ljug
För jag har inte bestämt mig
Jag försöker
Lirkar och lirkar
Men det är som om något inte vill ge med sig, håller mig kvar
Som om något i mig är rädd,
rädd för en förändring,
rädd för att bli glad på riktigt rätt igenom
Varenda gång saker börjar kännas överlevliga och acceptabla drar det mig till branten
Ger mig en tunn tråd att hålla fast i, så jag inte faller
Jag kämpar och kämpar för att ta mig upp
Men mina krafter börjar sakta ta slut

Ibland funderar jag på om du någonsin tänker på oss
Oftare funderar jag över vad jag kunde och borde gjort annorlunda
Allt som oftast vill jag bara stänga av min tankeverksamhet och min hjärna

Jag vet inte riktigt hur han lyckas,
men den här mannen berör mig som ingen annan..