bitterfittanpersonifierad

Vassa saker - För ibland klarar inte Fröken Introvert av att hantera allt på insidan..

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

I kroppen min

Resan mot livets slut

Och alltings början

 

Jag är en periodare när det kommer till att läsa, och när jag läser så plöjer jag böckerna med en ofantlig hastighet. När jag var yngre, så hände det att jag försökte mig på böcker som var alltför tunga för min ålder. Röda Rummet var en sån, jag var 15 år gammal, och jag orkade inte ta mig igenom mer än några kapitel. Tre år senare gjorde jag ett nytt försök, att säga att det gick som en dans skulle vara att ljuga, men det som tre år tidigare varit mig omöjligt, var nu avslutat, och om jag inte minns helt fel, så tyckte jag ändå att den var ganska bra.

 

För någon vecka sen, så köpte jag en bok som jag gav mig på med liv och lust, I kroppen min av Kristian Gidlund, och som jag läste första dygnet. Men ju längre in i boken jag kom, desto tyngre blev det att fortsätta. Jag fick göra långa pauser, pauser för att det var för jobbigt att fortsätta, pauser för att det var för tungt att läsa, men mest pauser för att jag grät så mycket att jag inte såg vad det stod. Det är så vackert, så hårt, så rakt, så ärligt skrivet. Det träffar som en dolk rätt in i hjärtat, och det gör ont, fruktansvärt ont. Vissa saker berör även ämnen som för mig är väldigt aktuella, det blir värre och värre att läsa för varje gång.

Jag har lyssnat på hans sommarprat i P1 många gånger de senaste veckorna. Att jag valde att lyssna om det från första början var för att jag hade så svårt att ta in det han pratade om. Nu måste jag pausa flera gånger, och jag är oerhört tacksam över att det spelas musik emellan. 

Men ändå kan jag inte låta bli att lyssna, om, och om, och om igen.

 

Jag vet inte varför jag fastnat så brutalt för hans berättelse, kanske är det för det vackra sätt han berättar det på, kanske är det för att jag nu bättre förstår vad min faster gick igenom, vad min farfar gick igenom, och vad min egen far, hans mor och några av hans andra systrar fått prova på att gå igenom. Kanske är det för att jag är född i en släkt där denna fruktansvärda sjukdom huserar i många generationer, kanske är det för att det handlar om det hemska som jag själv försöker förbereda mig på att någon gång behöva gå igenom.

 

Jag vet i alla fall en sak, det är de vackraste som går först, och de går ALLTID för tidigt.

Jag vet äntligen hur det är.
Jag vet äntligen varför jag ständigt intalar mig själv, och alla andra, att jag kommer leva själv resten av mitt liv.
Utan någon att hålla i handen, utan någon ung avbild av mig själv, av oss.

Jag är så jävla rädd att som 40-åring vakna upp i nån slags jävla besvikelse över att jag fortfarande är ensam, trots att jag som närmare 30 drömde om allt det där, att jag på något sätt gått runt de senaste 10-15 åren med en naiv dröm om att "snart, snart kanske".

Bättre att göra upp nu, vara besviken något år, för att sen kunna leva, göra allt det där, jag borde gjort då.

Planerat besök i staden för lite shopping (men mest för att träffa dig)
I förväg inplanerad gemensam lunch
Sms på vägen
Tiden (och lusten) hade "försvunnit"
Ljuget i rösten lös igenom
Något gick sönder i mig
Försökte hålla humöret uppe,
för medpassagerarens skull..
Sms väl framme
"Lämnar saker i brevinkastet så du slipper mig"
"Gör du det hör du aldrig mer från mig"
Den svaga sidan tar överhanden och vi åker dit där du är
Rädd för att "hotet" ska bli allvar
Något är i luften
Närheten känns påtvingad
Så fort jag lättar drar du dig bort,
långt från mig
Jag faller i bitar på den smutsiga marken
Skärvor ligger överallt
Du står på behörigt avstånd och tittar på röran
Som en stenstaty,
isande kall och stenhård
Söker din blick
Du viker undan, vill inte se

Jag har gjort det igen..
Samma misstag..
Igen..
Alltid FELFELFEL..
Mitt liv,
ständig på repeat..
Samma misstag,
Om och om, och om igen..

Att jag aldrig lär mig..

Du hör av dig
Igen..
Jag svarar
Igen..
Jag frågar om du svarar om jag ringer
Du svarar "Absolut"
Jag ringer
Du svarar inte,
ringer upp efter ett par minuter,
Ursäktar med att du vart ute, hämtat ved
Du har druckit
Igen..
Jag låtsas som ingenting..
Igen..

Alltid samma visa..
Du hör av dig, jag svarar, du känner dig ensam, är onykter, vill att jag kommer, jag säger (nästan alltid) nej.
Det är alltid mitt fel att det vart tyst mellan oss, alltid.
Du finns alltid där för mig, jag finns aldrig där för dig.
Du kommer alltid när jag ber dig, jag kommer aldrig när du ber mig.
Jag vet vad du tycker om mig.
"Vi borde verkligen ge det här en chans, varför tror du jag hör av mig? Vem mer finns kvar hos dig efter såhär många år?"
Samma visa, varje gång.

Sen kommer det..
Du säger du har problem..
Min enda är tanke: ÄNTLIGEN!
Men jag säger inget, bara hummar, väntar på fortsättningen..
Du frågar varför jag inget sagt..
Jag svarar med tystnad..
Hur säger man till någon som inte lyssnar, att de har problem?
Jag varit arg på dig, så arg, så många gånger..
Men vad hjälper det?
Du vill inte prata med mig, inte ha med mig att göra alls, när du inte druckit..
Du vill bara ha mig när du känner dig ensam och nere, när ingen annan finns, när alkoholen dövar dåligt..
Ändå frågar du mig, varför jag inget sagt?

De som älskar dig mest, som ser upp till sig säger "Han är trött, jättetrött, han är alltid röd i ögonen när han är trött"..
Så vackert, så naivt, så blåögt som bara ett barn kan vara..
Jag gråter högt inombords när jag hör dessa ord,
Men jag är tyst..
Vet att du snart väljer bort mig ändå..
Igen..
Och igen..
Och igen..

Det är inte många dagar sen vårt senaste samtal,
men det är återigen tyst från dig..
Jag försöker, som alltid, underhålla kontakten,
men jag är som vanligt inte intressant, när du inte känner dig ensam..
Orkar knappt vara snäll längre,
vara så stöttande jag alltid vill, alltid lovar vara,
för jag vill alltid ditt bästa.
Det vet du,
ändå känns det alltid, alltid
som du förskjuter mig, alltid.
Du säger att jag vet vad du tycker om mig..
Vet du vad?
Jag har inte en jävla aning!
Det enda jag vet, är att nånstans långt därinne, väldigt långt inne, finns det något bra, annars hade de två små blåögda aldrig varit så fina som de är..

Jag försöker verkligen..
Att finnas där för dig
Att hjälpa när du behöver
Att lyssna
Bara vara..
MEN
Jag kan inte vara en del av ditt liv
Om Du Inte
tillåter mig..

Känslan av att ALLTID
ALLTID känna sig
Ensam



Hur länge till
kommer jag orka?

Så många gånger,

så nära

Bara ett ögonblicks verk, sen

Frid

I mitt sinne

Så nära, men ändå

Så långt

Bort

Från allt

Från dig

Från er

Er

Ni

Ni som gjort mig

Mer illa än ni någonsin

Vet

Ni som fått mig

Tro

Att jag

Jag skulle

Vara värd att bli

Älskad

Så många gånger,

så nära

Bara ett ögonblicks verk, sen

Frid

I mitt sinne

Så nära, men ändå

Så långt

Bort

Från allt

Från dig

Från er

Er

Ni

Ni som gjort mig

Mer illa än ni någonsin

Vet

Ni som fått mig

Tro

Att jag

Jag skulle

Vara värd att bli

Älskad

Det är så mycket som händer
Så mycket,
som du aldrig kommer förstå..

Jag önskar att jag ärligt

Kunde säga att jag är

Lycklig

Utan dig i mitt liv

Men det kan jag inte

 

Ska vi hålla på såhär resten av våra liv?

Bättre

Än på länge

Mer levande, på något vis

Starkare

Mer tacksam

Funderade mycket på

Vad just JAG gjort

För att förtjäna allt det bra

Allt det fina

Som just hände

Runt omkring

Allt vackert

All kärlek

Du sa: Du är trasig

Jag sprack

Sprack sönder i minst tusen bitar

Du lämnade mig själv

Att sopa upp

Det du just

Gjort sönder

Varje gång

Hur mycket tid som än passerar

Hur mycket vatten som än flyter under

Våra broar

Varje gång

Är det likadant

Varje gång

Hatar jag dig lika mycket

Varje gång

Ändå

Låter jag dig göra

Det

Gång på gång

På gång

På

Gång

Jag vill bara HATA

Dig