bitterfittanpersonifierad

Jag vill kunna säga "Nu är det nog! Jag har bestämt mig, nu blir det ändring!"
Men det skulle vara ljug
För jag har inte bestämt mig
Jag försöker
Lirkar och lirkar
Men det är som om något inte vill ge med sig, håller mig kvar
Som om något i mig är rädd,
rädd för en förändring,
rädd för att bli glad på riktigt rätt igenom
Varenda gång saker börjar kännas överlevliga och acceptabla drar det mig till branten
Ger mig en tunn tråd att hålla fast i, så jag inte faller
Jag kämpar och kämpar för att ta mig upp
Men mina krafter börjar sakta ta slut

Ibland funderar jag på om du någonsin tänker på oss
Oftare funderar jag över vad jag kunde och borde gjort annorlunda
Allt som oftast vill jag bara stänga av min tankeverksamhet och min hjärna

Jag vet inte riktigt hur han lyckas,
men den här mannen berör mig som ingen annan..

 

Du sa "Kom"
Jag tittade skeptiskt åt ditt håll där jag satt i soffan
Tankarna malde
"Kom"
Du klappade försiktigt på den tomma platsen bredvid dig, log
Jag satt kvar i soffan där jag kände mig någorlunda trygg
Hela min kropp skrek av vilja att resa sig upp och gå dit
Fröken Förnuft fick mig att sitta kvar
Viljan och förnuftet slogs i mig
Jag reste mig upp, satte mig på golvet
Lite närmre, men inte för nära
Kände mig fortfarande ganska trygg
Du klappade på den tomma platsen igen, tittade på mig, log
Jag satt kvar, som förstenad
Rädd
Kanske visste jag innerst inne att varken du eller jag var redo
Redo för Fröken Hysterisk som hade visat sig om jag gjort som du ville

Var den tvungen att dyka upp nu när allt för ett tag känts ganska drägligt?!
Och varför kommer jag ihåg den?!
Jävla dröm..
Jag vill aldrig mer sova..
Då kanske det dyker upp igen..
Hemskahemska lyckliga, verkliga jävla dröm!

Jag låter mitt hem förfalla
Och det enda jag kan ta mig för är att stå och titta på och låta det ske
All min kraft, ork, energi och glädje är som bortblåst
Och allt känns bara tomt
Jag tror att det bor en slags längtan i min kropp
Längtan efter något bättre
Längtan efter något som inte finns
Längtan efter något som var
Längtan efter något som inte finns kvar

Det första som slog emot mig när jag öppnade badrumsdörren och gick ut var doften..
Doften av DIG
Hur i själva helvete är det möjligt?!

Du har mig lindad kring ditt "lillfinger"
Jag lyder din minsta vink
Jag är i ditt våld
Jag gör allt du ber mig om och lite till,
och om du så skulle be mig gå till världens ände gör jag det
Jag skulle inte lämna dig för alla pengar i hela världen,
för du är värd mer än så
Jag vet att jag faller ibland,
förlåt mig för det
Då och då undrar jag varför jag inte ger upp
Men när du tittar på mig med dina fantastiskt underbara glittrande mörkbruna ögon vet jag
Jag älskar dig mer än livet
Du är mitt allt

Så många gånger jag tänkt tanken
Så många gånger jag önskat att jag vågat
Så många gånger jag ångrat mig och tänkt att allt kanske blir bra igen
Plötslig kommer det bara
"Ibland önskar jag verkligen att jag aldrig träffat dig"
Sen känns det alldeles tomt
Och jag vet att ångesten över mitt tilltag kommer sitta i länge

Ibland händer det att man får någon slags "uppenbarelse" som får en att förstå hur mycket någon egentligen betyder för en..
Så..
Tack för att DU är DU!
(Och tack för att du står ut, det betyder mer än du anar)

"Jag älskar dig"
Jag ville så gärna säga det till dig
Den där gången
Där och Då
Men jag gjorde det inte
För jag vågade inte
Jag var rädd
Någonting inom mig sa "Nej! Gör det inte! Det kommer göra ont!"

Med facit i hand kunde jag lika gärna gjort det
För ont gjorde det ändå

Så många "måsten", så mycket "borde".
Så lite ork, tid, lust och självdisciplin att göra något åt det.

Hur fan orkar man bara gå runt och hänga upp sig på varenda liten jävla detalj och ständigt gå runt och vara gnällig och klaga på nästintill helt jävla obefintliga saker och beklaga sig för vem som än råkar vara i närheten?
Skaffa ett eget jävla ställe och låt oss fortsätta ha det lugnt och skönt.
Jag har fått nog.

Blödande smärta
Talande tårar
Dimvåta kinder
Rödgråtna ögon
Virvlande känslor
Ångest
Oro
Saknad
Värkande hjärta
Bultande tinningar
Gråtmigrän
Sömnlösa nätter
Snälla, säg att du älskar mig

Jag hatar dig för den du blev.
Jag älskar dig för den du var.

Jag ville och hoppades så fruktansvärt mycket att jag blivit stor nu och skulle tycka det var gott (precis som med den äckliga stuvade spenaten som dränkte min potatis och makrill vid en lunch i höstas). Egentligen förstod och visste jag att det redan på förhand var dömt att misslyckas, men vad gör man inte när man fått för sig något?!
Jag hade egentligen bestämt mig för att strunta i att äta, för att spara lite tid, men mitt oerhört vuxna och sunda förnuft sa åt mig att jag nog borde, annars skulle min stackars kärlek få så mycket ilska och obefogad skit som så många gånger tidigare.
Sagt och gjort. Fram med en skål, ett mått, saltet och påsen med havregryn. I med vatten, grynen och lite salt, vevaveva med skeden och in i micron (ont om tiden, bråttombråttom!) Pling i micron, ut med skålen, tittar med avsmak på kletet och återupplever för mitt inre med ens den växande känslan i munnen och kväljningarna från barndomen när skiten skulle sväljas. Provsmakar och grimaserar illa när jag sväljer. Får för mig att det kanske blir godare med socker och sliter fram strösockerpåsen och försöker strö lite försiktigt.
*SCHLOFF*
Helvete! mer socker än "gröt"!
Vänder uppochner på hela skålen i luften över vasken, det mesta av sockret trillar av, kletet sitter fastklistrat kvar i skålen. Blandar runt, tar en ny tugga, samma hemska minnen, samma hemska miner. Trycker i mig lite till mest för skams skull, slänger resten. Säger till mig själv "aldrig mer" och inser det jag tyckte redan som barn:
HAVREGRYNSGRÖT ÄR FAN INTE GOTT!!