bitterfittanpersonifierad

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

I kroppen min

Resan mot livets slut

Och alltings början

 

Jag är en periodare när det kommer till att läsa, och när jag läser så plöjer jag böckerna med en ofantlig hastighet. När jag var yngre, så hände det att jag försökte mig på böcker som var alltför tunga för min ålder. Röda Rummet var en sån, jag var 15 år gammal, och jag orkade inte ta mig igenom mer än några kapitel. Tre år senare gjorde jag ett nytt försök, att säga att det gick som en dans skulle vara att ljuga, men det som tre år tidigare varit mig omöjligt, var nu avslutat, och om jag inte minns helt fel, så tyckte jag ändå att den var ganska bra.

 

För någon vecka sen, så köpte jag en bok som jag gav mig på med liv och lust, I kroppen min av Kristian Gidlund, och som jag läste första dygnet. Men ju längre in i boken jag kom, desto tyngre blev det att fortsätta. Jag fick göra långa pauser, pauser för att det var för jobbigt att fortsätta, pauser för att det var för tungt att läsa, men mest pauser för att jag grät så mycket att jag inte såg vad det stod. Det är så vackert, så hårt, så rakt, så ärligt skrivet. Det träffar som en dolk rätt in i hjärtat, och det gör ont, fruktansvärt ont. Vissa saker berör även ämnen som för mig är väldigt aktuella, det blir värre och värre att läsa för varje gång.

Jag har lyssnat på hans sommarprat i P1 många gånger de senaste veckorna. Att jag valde att lyssna om det från första början var för att jag hade så svårt att ta in det han pratade om. Nu måste jag pausa flera gånger, och jag är oerhört tacksam över att det spelas musik emellan. 

Men ändå kan jag inte låta bli att lyssna, om, och om, och om igen.

 

Jag vet inte varför jag fastnat så brutalt för hans berättelse, kanske är det för det vackra sätt han berättar det på, kanske är det för att jag nu bättre förstår vad min faster gick igenom, vad min farfar gick igenom, och vad min egen far, hans mor och några av hans andra systrar fått prova på att gå igenom. Kanske är det för att jag är född i en släkt där denna fruktansvärda sjukdom huserar i många generationer, kanske är det för att det handlar om det hemska som jag själv försöker förbereda mig på att någon gång behöva gå igenom.

 

Jag vet i alla fall en sak, det är de vackraste som går först, och de går ALLTID för tidigt.