Äntligen

Jag vet äntligen hur det är.
Jag vet äntligen varför jag ständigt intalar mig själv, och alla andra, att jag kommer leva själv resten av mitt liv.
Utan någon att hålla i handen, utan någon ung avbild av mig själv, av oss.

Jag är så jävla rädd att som 40-åring vakna upp i nån slags jävla besvikelse över att jag fortfarande är ensam, trots att jag som närmare 30 drömde om allt det där, att jag på något sätt gått runt de senaste 10-15 åren med en naiv dröm om att "snart, snart kanske".

Bättre att göra upp nu, vara besviken något år, för att sen kunna leva, göra allt det där, jag borde gjort då.

Sådär på natten..

För andra natten i rad vaknar jag av fruktansvärda kramper i magen.
Jag har aldrig längtat hem så mycket som just då.
Hem, till min egen säng.
Hem, till mitt eget badrum.
Hem, där jag kan ligga och ljudlöst skrika mig igenom smärtorna utan att behöva tänka på någon annan.
Hem, där jag kan låta tårar komma när de vill, som de vill.
Hem, bara hem.

Som om det skulle vart en bra idé..

Några dagar i staden jag egentligen aldrig gillat
Saker som skulle göras
Som inte fick missas
Ett farväl, för hur länge då?
En bekant ut på resa..för hur lång tid?

Ett " Klart vi ska ses!"
"Vad är det som är så jävla klart med det?!"

Ilska,
Så mycket ilska
Och ändå,
Så svårt att låta bli
Ännu ett beklätt "Far åt helvete, jag vill aldrig mer se dig!" som ändrats till "Vi ses om en stund"

Det är dags att lära sig ta farväl
Av gamla mönster som gör ont
Gapa, skrik
Sluta beklä orden du egentligen vill säga
Säg det rakt ut: "Jag vill aldrig mer ha med dig att göra"


RSS 2.0