Äntligen
Jag vet äntligen hur det är.
Jag vet äntligen varför jag ständigt intalar mig själv, och alla andra, att jag kommer leva själv resten av mitt liv.
Utan någon att hålla i handen, utan någon ung avbild av mig själv, av oss.
Jag är så jävla rädd att som 40-åring vakna upp i nån slags jävla besvikelse över att jag fortfarande är ensam, trots att jag som närmare 30 drömde om allt det där, att jag på något sätt gått runt de senaste 10-15 åren med en naiv dröm om att "snart, snart kanske".
Bättre att göra upp nu, vara besviken något år, för att sen kunna leva, göra allt det där, jag borde gjort då.
Jag vet äntligen varför jag ständigt intalar mig själv, och alla andra, att jag kommer leva själv resten av mitt liv.
Utan någon att hålla i handen, utan någon ung avbild av mig själv, av oss.
Jag är så jävla rädd att som 40-åring vakna upp i nån slags jävla besvikelse över att jag fortfarande är ensam, trots att jag som närmare 30 drömde om allt det där, att jag på något sätt gått runt de senaste 10-15 åren med en naiv dröm om att "snart, snart kanske".
Bättre att göra upp nu, vara besviken något år, för att sen kunna leva, göra allt det där, jag borde gjort då.
Kommentarer
Trackback
